Den Liljenstrandska gården 1883 – Egen härd är guld värd

Nylands Nations hus på Kaserngatan 40

Nylands Nations hus på Kaserngatan 40
© Kimmo Levonen

Vid ett samkväm efter Studenthusets invigning hösten 1870 uttalade Nyländska avdelningens kurator Axel Olof Freudenthal (1836–1911) en förhoppning om att de nyländska studenterna en dag skulle ha ett eget hus i likhet med sina studentfränder i Uppsala. Freudenthal hade under sin studietid bekantat sig med olika nationshus i Uppsala och hade också redan år 1859 presenterat dessa för sina avdelningskamrater i artikeln Upsala – Ett blad ur min dagbok, som publicerades i avdelningens handskrivna tidning Nylands Dragon. Freudenthals initiativ till ett eget nyländskt nationshus var ett avståndstagande från det ökade fennomanska inflytandet i studentkårspolitiken, därtill bidrog Studenthusets fennomanska bildprogram till att fjärma de svekomanska nylänningarna från bygget. Freudenthal kan gott kallas nationshusprojektets "andliga fader". De nyländska studenterna igångsatte en penninginsamling till förmån för en nationshusfond år 1871 genom att uppföra ett "sällskapsspektakel", nämligen teaterstycket Fridens undergång.

Den nyländska nationshusfonden förvaltades väl och redan efter några år diskuterades olika tomtförslag och byggnadsritningar. Nylänningarnas innersta önskan var att uppföra på en monumental plats, ett nationshus i fornnordisk stil. Arkitekt Hampus Dalström (1829–1882), som även ritat Studenthuset, presenterade 1876 ett utkast till nationshus, beläget på Broberget i Kronohagen, "ett envåningshus i en prydlig fornnordisk stil". Trähusets yttre skulle ornamenteras likt en fornnorsk stavkyrka. Dalströms trähus kunde emellertid aldrig uppföras eftersom man endast fick bygga stenhus i Kronohagen. Det nyländska nationshuset blev verklighet sist och slutligen först år 1883, inte som ett nybygge, utan i ett gammalt trähus, den så kallade Liljenstrandska gården på Kaserngatan 40. Arkitekt Constantin Kiseleff (1834–1888) fick i uppdrag att rita ändringen av det be- fintliga trähuset, som bestod av en våning, till ett nationshus.
Nylänningarna omvandlade trähuset till en ryggåsstuga i fornnordisk stil. I huset inredde man en mötessal efterliknande idealbilden av de fornnordiska hövdingahallarna. De nyländska studenterna kunde äntligen samlas under eget tak på hösten år 1883. Nyländska avdelningens hus invigdes i oktober 1883 och nylänningarnas konstsamling, arkiv och möbler hade därmed fått ett eget hem.

Nationshuset 1901 – Stark ström med egna vågor går genom hafvet

Stark ström med egna vågor går genom hafvet

Stark ström med egna vågor går genom hafvet
© Kimmo Levonen

Efterhand började man vid Nyländska avdelningen hysa förhoppningar om att renovera det gamla nationshuset från år 1883, eller ännu bättre, om att bygga ett nytt samlingshus. Nationshusfonden, som hade grundats på 1870-talet, fanns kvar och insamlandet av byggnadsmedel sattes återigen igång. År 1899 fattades beslutet att riva det gamla trähuset, som redan var i bedrövligt skick. Samma höst ägde en så kallad raseringsfest av det gamla nationshuset rum och studenterna planerade bland annat att ta tillvara en dörr från det gamla nationshuset. Likt "de gamla nordborna" ville man medföra dörren till den nya boningen som en symbol för kontinuitet och hemlycka. Efter raseringsfesten skred byggnadsprojektet vidare, det gamla trähuset började rivas i januari år 1900. Under byggnadstiden skulle avdelningen sammanträda i Studenthusets sångsal och använda Viborgska avdelningens möteslokal som kassa-, arkiv-, och kommittérum. Den nyländska konstsamlingen skulle förvaras i Ateneum.

Den av avdelningen utlysta arkitekttävlingen hade vunnits av arkitekt Karl Hård af Segerstad (1873–1931). Hård af Segerstads slutliga ritningar för det nya nationshuset vid Kaserngatan 40 är från år 1899. Det fornnordiska fungerade som en röd tråd även i bildspråket för detta nya nationshus. Detta var ett sätt att markera den nyländska avdelningens ideologiska, svekomanska orientering. Genom att kombinera flera stilar och intryck skapade Hård af Segerstad dock en ny, eklektisk arkitektonisk helhet. Som arkitekt hade Hård af Segerstad en skandinavisk förankring, därtill gjorde den samtida tyska arkitekturen ett intryck på honom. Nyländska avdelningen hade uttryckt sitt önskemål om att den gamla mötessalens vikingaromantiska inredning skulle återupplivas i det nya nationshuset, vilket Karl Hård verkställde. I nationshusets interiörer går de fornnordiska elementen hand i hand med en gotiserande stil, vilket man speciellt kan erinra i nationshusets entré och trapphus. Det nya nyländska nationshuset 1901 var stämt i ett internationellt formspråk med skandinaviska (fornnordiska) detaljer och interiörer. Karl Hård af Segerstads arbeten under 1890-talet omfattade främst bostadshus i Helsingfors (som till exempel Falkens hus i hörnet av Albertsgatan och Bulevarden). År 1907 blev Hård af Segerstad utnämnd till Helsingfors stads första stadsarkitekt. Ett av hans främsta arbeten i huvudstaden är Berghälls bibliotek, som stod färdigt år 1912. Karl Hård af Segerstad konsulterades fram till sin död år 1931 när det gällde större ändringar i nationshuset. Därmed tog han upp manteln efter Constantin Kiseleff som på samma sätt fungerade som ständigt närvarande arkitekt i det gamla nationshuset.

På våren år 1901 tillsattes en nationshuskommitté med uppgift att bland annat besluta om husets inredning och utsmyckning. Konstnären och nylänningen Albert Edelfelt (1854–1905) åtog sig uppdraget att planera upphängningen av nationens konstverk. I november år 1901 stod det nya nyländska nationshuset färdigt.